Lördagen den 5 april var det vernissage på utställningen Döm inte hunden efter håren. Mitt vikariat för den fler halsiga cellon av Arman började dagen efter och jag förberedde mig så gott det gick.
Någon ställde en blomma på min blivande arbetsplats.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Dagarna innan vikariatet och utställningens öppning gjordes det även besök till några av de andra offentliga skulpturerna som står i Gävle stad.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Gunnar Lidfeldt invigde utställningen Döm inte hunden...
Ni kan läsa underlaget för talet nedan ;
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
” Döm inte hunden…” 2008-04-04
Invigningsanförande:
Bästa publik!
Jag känner mig hedrad att få inviga denna utställning i dag och samtidigt, förhoppningsvis få bidra till diskussionen om konst i det offentliga rummet -
STADENS OFFENTLIGA RUM. Vad menas egentligen?
All mark i staden omfattas av rättsliga bestämmelser. De tillskapas genom planläggning enl PBL. Det är Kommunfullmäktige samt Byggnads- och Miljönämnden som beslutar om sådana planer efter samråd med olika kommunala nämnder, andra instanser och berörda medborgare.
Grovt kan man säga att stadens planlagda område kan delas in i antingen kvartersmark eller sk allmänplatsmark. Den senare består av gator, torg och parker och det är här som vi upplever STADENS OFFENTLIGA RUM oftast i kombination med omgivande bebyggelse med fasader, planteringar samt anläggningar och skyltarrangemang. Den marken kan aldrig vara privat utan den ägs av kommunen, dvs hela stadskollektivet. Det är m.a.o. inte stadens gatukontor som exklusivt äger marken men däremot som upplåter mark ( serveringar ), sköter stadens mark och har ett ansvar för att den fungerar och används på rätt sätt. På samma sätt förvaltar och sköter Konstcentrum det offentliga rummets konst. Det kan erinras om att det inte krävs b-lov för en normal skulptur. Jfr. Tjörneryds mur! ( Polis och lokal ordningsstadga ).
Sedan lång tid tillbaka har en stads invånare velat utsmycka det offentliga rummet genom utformning, kompletteringar och tillägg; planteringar, konstanläggningar, skulpturer och annan konst. Man har önskat smycka sin stad med konstnärlig förstärkning. ( Obs detta uttryck! ).
Här i Gävle har vi förmånen att kunna njuta av ovanligt många konstverk i det offentliga rummet. Från de första s.k. Hedbergska fontänerna i Rådhusesplanaden från 1880 till dagens omdiskuterade ”Det Femte Elementet” i rondellen vid Norrtull eller glaskistorna under broarna. För er alla kommer det säkert utan vidare upp många exempel, utstående sådana som Mooreskulpturen, Milles änglar, De Spelande Genierna men också mer anspråkslösa som Getapojken på Drottninggatan och Första Badet i Stadsträdgården.
Och frågan är om det över huvud taget finns en svensk stad som har ett så omfattande bestånd av offentlig konst – dessutom konst av så hög klass?
Flertalet konstverk, mestadels skulpturer, har tillkommit via donationer där den sk GDJ-fonden ( resterna av den privata Gävle-Dala Järnvägen ) intar en särställning som donator. En del har tillkommit genom stadens direkta inköp för utplacering, en annan del genom den s.k. enprocents-regeln, dvs att en summa motsvarande en procent av byggnadskostnaden ska få disponeras för konstnärlig utsmyckning av kommunala byggnader och anläggningar.
Få händelser i staden tycks utlösa så starka känsloyttringar, sådana kollektiva, emotionella känslosvall, som när konst av för sin tid mer avvikande slag placeras ut ! När t.ex. Eric Grates nakna granitgudinna
( f.ö. GDJ-fondens första donation ) 1956 placerades framför Rådhustorget väckte det en storm av protester. Dessa har sedan avklingat och skulpturen har t.o.m kommit att bli en framträdande Gävlesymbol. Tidens värderingar!
Det är väl tveksamt om glaskistorna nere vid ån, alla vet vilka jag menar, någonsin kommer att bli lika självklart integrerade. Kanske når dom inte upp till en tillräcklig grad av konstnärlig verkshöjd… ?
Konstbegreppet har under lång tid vidgats avsevärt och vi läste bl.a. härom veckan i DN om Marianne Lindberg de Geers 31 olika definitioner av konst. Och det finns fler! Gemensamt tycks vara att konst, permanent som tidsbegränsad och vilka yttringarna än är, ska beröra människor - vara väckande, apropå dagens utställning!
Genom åren har jag många gånger varit med om både utformning av offentliga platser och utplacering av konst, skulpturer i Gävle. En erfarenhet jag gjort är att det alltid behövs en förberedande och genomarbetad analys av platsens förutsättningar. Det räcker inte med enbart intuition. Det finns en mängd omständigheter att beakta innan man bestämmer sig. Här några exempel:
1. Vad bär platsen för historia? Vad har platsen för framtid?
2. Vad betyder platsen i dag? T.ex. för närboende, förbipasserande
3. Vilket sammanhang i dag ingår platsen i? Stadsdelscentrum?
4. Platsens förutsättningar; tillgänglighet, ljus, buller, ev. störningar.
5. Platsens själ ? Intuitionen.
Med den bakgrunden går det att ta nästa steg och analysera
konstverkets relation till platsen? Utifrån t.ex. skala och orientering,
konstverkets budskap etc. Och det här måste med nödvändighet göras i samarbete med alla berörda parter. Jfr dock Gunnar Ekelöfsyndromet!
Rätt använd kan den här analysmodellen hjälpa alla medverkande både vid beställning av konst i offentlig miljö och vid utplacering av konst. Sedan ska vi inte heller glömma att om förutsättningarna ändras kan man faktiskt flytta på konsten. Tanken går ju här hela tiden till permanent konst.
I det offentliga rummet är vi nämligen vana vid att konst som placeras ut oftast blir permanent och mindre vana vid tidsbegränsade installationer.
DEN HÄR UTSTÄLLNINGEN är ett rykande färskt exempel på en tidsbegränsad konstplacering och dessutom innehållsmässigt med ett mycket speciellt budskap I någon mån kan kanske analysen ovan vara till användning vid utplaceringen. MEN den största frågan som jag nu ser infinner sig är KAN ÖVER HUVUD TAGET DET OFFENTLIGA RUMMET ANVÄNDAS FÖR EN SÅDAN HÄR UTSTÄLLNING? En så omskakande rapportering om en vidrig verklighet – krigets realiteter - får den konkret torgföras? Konst i det offentliga rummet är det svårt att värja sig emot. Människor exponeras för den på ett påträngande sätt ( jfr. löpsedlar! ). Inget skydd, ingen valfrihet. Ingen varningstext för ”känsliga personer. Ångestutlösande! Kan det vara så att människor måste få välja vad de vill ta del av d.v.s. att sådan här konst skall installeras och upplevas i första hand på konsthallar ( semioffentligt rum? ) precis som här och nu ??
Med dessa provocerande frågor och önskan om fortsatt diskussion vill jag förklara en mycket viktig utställning öppnad.
Gunnar Lidfeldt
Tidigare stadsarkitekt i Gävle
